Aili Wessberg-Lindfors var ordförande mellan åren 1918-1961.
Hon var otroligt aktiv - läs om henne i artikeln längre ner.
Till hennes 60-års födelsedag gav Helsingforsmarthorna följande hyllningsdikt:
 |
| 1932 |
Här nedan följer ett mycket intressant personporträtt av Aili Wessberg-Lindfors.
GIVAKT
FÖR GENERALEN
av
Sheila Liljeberg-Elgert
Utdrag
ur Historiken: Helsingfors svenska Marthaförening 100 år
Vem är hon, den imponerande gestalten på det stora
porträttet i Hemvråns kansli? Hon förekommer också på gamla foton. En Dam i
varje tum, med förkärlek för eleganta hattar och pälsverk. Äldre marthor lär
tala om henne som ”generalen”. Över 40 år av Helsingforsmarthornas historia är
präglad av en enda kvinna Aili Lindfors, en lysande ledare, rikt utrustad med
energi, entusiasm och vältalighet.
Aili Wessberg-Lindfors var ordförande för Helsingfors
svenska Marthaförening 1918-1961, den oslagbart mest långvariga
distriktsordföranden i Marthaförbundets historia. Under hennes inspirerande
ledning växte antalet kretsar nästan lavinartat, från 7 till 27. Om hennes
insatser påminner än i dag Aili Lindfors fond, som ägs och förvaltas av
Helsingfors svenska Marthaförening, därigenom bekostas bl.a. stipendier för
deltagande i kurser och kongresser inom Nordens Kvinnoförbund (tidigare Nordens
Husmodersförbund), där hon var medlem 1919-1962 och därefter hedersmedlem.
Aili Lindfors avled 1966. ”minnet av hennes insatser
för hela vårt förbund och för hennes egen Helsingfors svenska Marthaförening kommer
att för all framtid kvarstå och vittna om en sällsynt ledarpersonlighet och
ledargärning”, skrev förbundsordförande Agneta Olin i en minnesruna i
Marthabladet 5 1966.
Men vad hände innan hon blev ett namn i hävderna? Vi
slår upp i Vem och Vad1941, som meddelar att Aili, som då bar efternamnet
Wessberg, var född i Uleåborg 27.3.1882 av krigskommissarien för Uleåborgs län
Alexander Theslöf och Lydia Malmberg.
Aili Theslöf blev student 1900 och verkade sedan som
korrespondent och I. Bokförerska vid livförsäkringsbolaget Suomi 00-05. År 1906
gifte hon sig med kassören vid S.J., J. Thure Wessberg, som avled 1930. Namnet
Lindfors fick hon först 1945, genom giftermålet med kommerserådet Ivar
Lindfors.
Vem och Vad upplyser oss också om att hon redigerat en
kvinnospalt i Dagens Press 1915-18, och några år varit redaktionssekreterare
och chefredaktör för tidskriften Våra Kvinnor. Man kan tillägga att hon också
medverkade i marthornas språkrör Husmodern och bl.a. skrev teaterpjäser för
barn. För äldre, minnesgoda lyssnare är hon också känd som radiorösten ”Moster
Molly”.
I den digra listan på medlemskap och förtroendeuppdrag
nämns Helsingfors svenska Marthaförening, Finlands kvinnors nationalförbund.
Lyceumklubben, Helsingfors soldathemsförening, Röda Korset,
Koloniträdgårdsnämnden. Hon var principal i Helsingfors Sparbank, medlem i
Varubodens förvaltningsråd och svenska Radioförbundets förtroenderåd, samt
representant för Finlands kvinnor vid kvinnornas världskongress i Oslo 1920 och
vid Nordens Husmodersförbunds kongresser.
Inom ramen för Helsingfors svenska Marthaförenings
verksamhet organiserade hon barnbespisning i stor skala för huvudstadens
undernärda barn under de två första somrarna efter första världskriget. På
uppdrag av Finlands olympiska kommitté vid Parisspelen 1924 handhade hon
ledningen av den husliga förvaltningen inom den finländska idrottsmannakolonin.
Så långt Vem och Vad. Marthas stora guldmärke tilldelades hon i ett tidigt
skede – tyvärr har det varit omöjligt att utreda exakt när det skedde.
 |
| Aili Lindfors på besök i Brunakärr 1926 |
Från
kärr till örtagård
”General Lindfors” var en av initiativtagarna till
koloniträdgården i Brunakärr, där man än i dag som är kan promenera längs ”Aili
Lindfors väg”. I en artikel i Marthabladet Husmodern 3 1964, skriven av Signe
Bäckström, berättar Aili Lindfors minnen ”hela det förspel som föregick kärrets
förvandling till en örtagård, om begynnelsetiden och den otroliga möda och det
idoga arbete som förvandlade Brunakärrs moras till odlingsbara täppor.”
Idén om koloniträdgårdar kom till Finland från
Danmark och Sverige, ”där man redan tidigare hade hunnit långt i detta sociala,
välsignelsebringande arbete för städernas familjer.” År 1902 diskuterade
Helsingfors stadsfullmäktige saken. Fyra år senare tog de svenska marthorna upp
frågan, men det dröjde ända till tiden före första världskriget, 1915, då de
svenska marthorna, Svenska Kvinnoförbundet och ungdomsorgansationen Fylgia ”med
kraft” tog hand om ärendet.
År 1918 beslöt stadsfullmäktige att ett område av ”Grejus
äng” skulle överlåtas för koloniträdgården, som planerades av trädgårdsarkitekt
Bengt Schalin. Att dränera området och göra jorden odlingsbar blev svårt och
arbetsamt. Brunakärr påminde mest om sumpmark. Aili Lindfors, som följde
intensivt med i arbetet, förliknade kolonisterna i Brunakärr med
Saarijärvibonden Paavo.
-Dubbelt större större diken måste grävas. Den första
hösten fastnade både stövlar och galoscher i dyn – och blev där. Hästarna
vadade djupt i leran. Männen bar ibland sina hustrur och barn på ryggen för att
komma till sina ägandes parceller. Man skydde inga mödor för att få jorden i
skick. Men det gick inte så enkelt, anslagen från staden var små och det
krävdes stor uthållighet och ekonomiska uppoffringar för att arbetet skulle
framskrida.
-Så kom ännu till problemet med Brunakärr
småhussamhällets hushålls- och avfallsvatten som började strömma i dikena genom
koloniträdgården – doftande allt annat än det som kolonisterna ville. Stank och
flugor från den stora svingården intill ökade inte heller lustförnimmelserna.
Men man gav sig inte... Kampen för att besegra kärret och myren fortsattes
länge. Berättade Aili Lindfors och tillade : - Enligt min tro är det få sociala
rörelser, som har skänkt städernas och tätorternas befolkning en så harmonisk
avkoppling från stadslivets larmande livsrytm som koloniträdgården. Men vi får
dock inte glömma: En är det som sår, en som skördar, men en som växten giver.
Personlighet
med patos och humor
Låt oss gå ännu längre tillbaka i tiden, till 1959,
där Marthabladet Husmodern nr bjuder inför Marthförbundets 60-årsjubileum på
ett personporträtt av Aili Lindfors, skribent är Ulla Gyllenberg:
-Jag är alldeles överreklamerad, skriv ingenting om
mig, bara om mina läromästare och själva marthatanken.
Detta är en av Aili Lindfors första repliker när vi
besöker henne i det mycket personliga hemmet vid Mannerheimvägen 93 i
Helsingfors. Ja, förlåt snälla fru Lindfors, men Helsingforsmartha och Aili
Lindfors, de tu är nästan ett, och att skriva om Aili Lindfors verk går helt
enkelt inte utan att också tala om personligheten Aili Lindfors.
Det är nog en upplevelse att sitta och lyssna på Aili
Lindfors. Om det inte verkade alltför vanvördigt skulle jag säga att det nästan
är som att vara på en revy. Ett långt livs bekant skaper, börjande från
Marskalken, diplomater och statsmän till skådespelare och konstnärer och
kvinnosakskvinnor och duktiga marthor och den kära gamla städerskan glider
förbi i snabba glimtar och med många träffsäkra och ofta oefterhärmeliga komentarer
/-/ (om) den nordiska tanken, radioprogrammen – Aili Lindfors var ju Radions
Moster Molly under tio år – från varmaste uppriktiga patos när hon talar om vad
Martha gett henne, till humoristiskt berättade episoder från möten och fester.
Särskilt eftertryckligt vill Aili Lindfors betona den
stora betydelsen av att ha fått sin ”marthauppfostran” direkt av de stora
läromästarna Emma Saltzman, Cely Mechelin, Dagmar Neovius m.fl.
-Jag började som martha i Berghällskreten, som
grundades av Emma Saltzman, och det var hon och Cely Mechelin som så att säga
mjukt knuffade mig framåt i marthaarbetet. Och liksom jag haft lyckan att ha
goda lärare är jag nu omgiven av underbara medarbetare. På något sätt tycker
jag att all inspiration för mitt arbete inom Martha, den har jag fått av
marthorna själva. Det har lärt mig en lyhördhet för andras problem. Marthorna
har lärt mig att bli medmänniska säger Aili Lindfors tankfullt.
Om arbetet i Helsingforsföreningen berättar Aili
Lindfors:
-Vi har i viss mån försökt följa en egen linje.
Samtidigt som vi tagit tillvara alla de möjligheter en storstad bjuder till
instruktiva kurser, goda föredrag och demonstrationer, billiga teaterbesök och
t.o.m. ordnande av mannekänguppvisningar efter sömnadskurser, samtidigt
försöker vi hålla kontakten med landsbygdens marthor öppen och varm.
-Många av oss har ju t.o.m. ganska nyligen varit rotfasta
i landsorten och det är ju en stor tillgång, säger Aili Lindfors och
fortsätter: - Till marthornas strävanden hör att alla trötta husmödrar skall
försvinna! Inte så att dessa plötsligt skulle bli lata, nej, utan så att
marthorna genom att sprida upplysning och bereda avkoppling i dubbel bemärkelse
skulle kunna låta de utarbetade husmödrarnas arbetsbörda. Och nu vill jag att
alla alltid skall känna sig vara med i ringen, martharingen, och ingen utanför.
Alla kvinnor kan höra till Martha – unga och gamla, gifta och ogifta.
Aili Lindfors skrattar till ett tag.
-Det var länge, längesen vid ett möte en framstående
martha undrade om hon egentligen hade rätt att höra till marthorna, hon hade ju
varken man eller barn. Då upphov en liten pigg röst och sa: Int´ska fröken gift
sig, ja’ ha’ praktisera!
Men annars talar Aili Lindfors med varm uppskattning
om den uppmuntran och det verkningsfulla stöd männen har givit marthaarbetet
och /-/ Brunakärrs koloniträdgård.
-Hade vi inte hela tiden haft karlarna som hjälp också
där skulle vi säkert inte ha lyckats så bra med det företaget, konstaterar fru
Lindfors tacksamt.
Den nordiska tanken har i Aili Lindfors en hängiven
förespråkare – hon är ju ordförande i Pohjola-Nordens Helsingforsförening – hon
var också med när Nordens Husmodersförbund grundades i Köpenhamn år 1920.
-Det är en sådan glädje att tänka på att man i sitt
marthaarbete också hör till en större sammanhang, till alla Nordens 265 000
husmödrar. Och så underbart att ha fått känna alla stora personligheter i de
nordiska husmodersorganisationerna, framför alla andra vill jag nämn Marie
Michelet, som för mig är oförglömlig. Hennes manande röst drev en att arbeta också
på den egna personlighetens utveckling. ”Man kan inte mer än man själv har,” sa
Marie Michelet.
Medan vi sitter och pratar i Aili Lindfors ”pratvrå” –
hon har också en matvrå och en latvrå, fast jag begriper inte när hon hinner
använda den sistnämnda – återkommer hon ofta till det hur mycket marthorna
givit henne.
-Om jag har kunnat ge något litet åt marthorna så har
jag fått tusenfalt själv tillbaka säger hon /-/
En
martha framom alla andra
Vi går ännu längre tillbaka i tiden, spanande efter ”
general Lindfors” fotspår. Marthornas egen tidskrift Husmodern 11 1949
presenterar Aili Lindfors som ”en martha framom alla andra” på paradplats i
samband med Marthaförbundets 50-årsjubileum. Där berättar hon att
marthakarriären började när hon som ung fru vid sin mammas hand trädde in i Berghällsmarthornas
krets och därifrån blott alltför tidigt kom till centralstyrelsen.
Som ordförande, först för den tvåspråkiga
Helsingforsföreningen sedan 1918 och från 1925 , efter att Föreningen Martha
delats på språklig grund, för de då 500 svenska marthorna i huvudstaden, var
hennes generösa motto: ”Alla med. Ingen utanför”.
Om föreningens arbetsuppgifter konstaterade hon att de
kom liksom av sig själva. Främst var det hemmet med dess mångahanda behov som
gav uppslag till marthornas olika verksamhetsgrenar, bl.a. kurser i matlagning,
barnavård och hemvård samt kurser i medborgarkunskap, som samlade ”vakna och
vetgiriga kvinnor” till föredrag och diskussion.
Aili Lindfors påminde ständigt marthorna om att de bär
ansvar inte bara för sin egen familj och sitt lilla hem, utan att samhället är
det stora hem som vi alla gemensamt måste sköta och ständigt fortsätta att
skapa.
-Luft och sol, blommor och grön mat åt de många som
inte kunde komma ut till sommarbete på landet – det gav upphov till Brunakärrs
koloniträdgård där de första små stugorna utgjordes av automobillådor och
brädskjul, berättade Aili Lindfors.
-Hemlösa soldatpojkar behövde tak överhuvudet, varmt
kaffe och litet roligheter när de kom på permission till en främmande stad. Det
blev soldathem, soldataftnar med pråliga fruar och stora kaffepannor. Martha
själv längtade efter eget tak över huvudet. Därav kom utställningar, basarer,
påskmarknader, barnteater i många år tills marthorna år 1931 med egna pengar,
utan skuld kunde köpa Hemvrån vid Simonsgatan. Där har nu varje krets en
fotsbredd egen golvplanka /-/.
När olympiska spelen (1940) hägrade tog Aili Lindfors
resolut itu med att för sina marthor klargöra vad gästfrihet och
värdinneplikter innebar. Rena badrum, hyggliga sängar, aptitlig mat. Landets
mest erfarna värdinnor – ägarinnorna till hotellen Socis och Karelia – kallades
fram för att berätta vad en fransman vill ha till frukost och hur engelsmannen
väntar att få sitt morgonte serverat.
-Men den gången blev det krig i stället för glada spel
och marthorna som alla andra fick allvarligare uppgifter än så. Västar, vantar,
fottrasor, strumpor, paket till fronten i tusental. Kuddor till gränstrakterna,
fadderbarn och genomfartshem – vad har inte under åren trollats fram av
trofasta hjärtan och flitiga fingrar. Visste väl den enskilda marthan vad hon
förmådde innan det gällde att kämpa för familjens vara eller icke vara under
krigets förtvivlade år?
-En gång trodde jag att det var landsorten som var
Marthas verkliga hem, men sen har jag minst tusen gånger besannat att
stadshusmödrar i våra avgränsade hem behöver Martha lika hjärtligt väl som
bygdernas kvinnor. Våra behov må variera, bottnen är densamma. Och vi behöver
varandras synpunkter för att rätt kunna leva som goda syskon i fosterlandets
stora hem. Därför är vi så angelägna om visiter och svarsvisiter mellan kretsar
i stad och bygd. Huru många minnesrika utfärder har vi inte att tacka för, vi
huvudstadsmarthor, och huru många förtjusande besök av systrar från socknarna
minns vi inte med fröjd i håg.
-Och tänk, vad våra egna skaror vuxit under åren som
gått. Nu (1949) är vi över 2 500 aktiva marthor i 22 kretsar. Varje krets
med egna initiativ och eget grepp om uppgiften. Idéerna sinar aldrig. Den
yngsta kretsen samlar slant i kistan med att – sömma prästkragar! Man upplever
rent otrolig saker. Mina makalösa marthor - Aili Lindfors lyser.
-Man kan ju inte säga det tillräckligt ofta till dem,
utropar hon ivrigt, att glansen och värmen i denna stora, gemensamma strävan
och brinner i varje enskild marthas hängivenhet och plikttrohet. Var enda en är
oumbärlig i helheten. De små lågorna slår samman till en stor eld lyser och
inspirerar. I dess ljuskrets står vi alla. Ingen är utanför.
Honör för generalen!
(Tryck Ctrl+ så blir följande bild större på din dator:)
 |
| Vivan Juthas avtackar Aili Lindfors på mötet 1962 |
 |
| I Violens första häfte har Aili skrivit det här. |
